När tävlingshunden blir äldre.
Regnet piskar på vindrutan denna blåsiga novembernatt.
Så var jag tillbaka igen bakom datorn, efter en tid som varit fullspäckad med jobb och annat kul. Har hänt endel sedan sist. Bland annat är Yim SM klar i hoppklass nu, så vi behöver bara samla på oss ett par agilitypinnar till. Sedan är vi redo för att stå på startlinjen för nästa års SM. Hoppas hoppas, hade varit så kul att kvala vårat första klass 3 år!
Vinterträningen har dragit igång, så från och med nu tränar vi inomhus i ridhus varje söndag. Känns väldigt bra, speciellt med tanke på att jag märkt att Yim inte är lika effektiv på det underlaget som på gräs. Min förhoppning är att han själv lär sig hur han ska hantera de lite mjukare underlagen.
Vi har mer eller mindre gått över till höst/vintervila i dagsläget. Vi må älska agilityn, men jag gillar att ladda batterierna. Årets sista tävling går av stapeln om 2 veckor. Sia har inte tävlat eller tränat så mycket agility så värst den senaste tiden på grund av ett klobrott och en mindre sträckning i ryggen. Vi började förra månaden att långsamt börja träna igen, efter lite rehab och koppelvila. Vi testade att tävla när hemmaklubben anordnade en tävling och hon gick himla fint, även om hon gått tillbaka ett par steg i där hon var. Hon har blivit väldigt fin i kroppen, särskilt nu efter rehabsperioden. Något även utomstående i familjen nämnt för mig, vilket glädjer mitt hjärta! Tyvärr märker jag att hon har yttersta problem med hopptekniken. Hon VILL verkligen, man ser att hon tar i allt hon kan för att försöka ta sig över. Men hon blir snabbt trött, idag tror jag helt enkelt att hon vill för mycket för snabbt. Och detta märks tydligt på tävling där stressen är mycket högre än på träning. De första hindrerna river hon vanligtvis inte på samma sätt som hon gör i slutet av banan. Osäker hur jag ska bemöta detta problem, och oklart exakt varför detta sker på tävling. (har min teori som jag presenterade ovan, för på träning sker inte det i den bemärkelsen). Så detta är något att klura på. Samtidigt satsar vi inte på att bli bäst eller komma upp i klass 3, utan bara ha himla kul och tävla någon gång ibland. (hon är trots allt rätt kort i ryggen och på gränsen till medium, för henne är höjderna jobbiga i large och jag känner inte för att slita på henne i onödan), så för mig gör inte rivningarna så mycket på det sättet. Men det är något jag klurar på... Jag är ändock en person som gillar att lösa problem.
Jag insåg för några dagar sedan att Yim fyller 5 år om några månader. 5 hela år, för mig känns det som om jag precis satt i bilen påväg upp till Norge för att hämta min lilla valp. Mycket har vi hunnit med, och givetvis hoppas jag på många fler fina år tillsammans! Han är min tävlingskamrat och familjemedlem i vått och torrt. och det känns som många bitar fallit på plats. Särskilt nu då vi har eget boende och egen liten familj.
Har den senaste tiden fått höra att det börjar bli dags för mig med en valp från bekanta. Och det är väl härifrån tankarna började gro. Jag har inte känt så förrens folk började fråga om det inte var dags för en till snart.. Min Yim är inte längre någon unghund, och på något sätt kniper det i min mage. Han är inte gammal, snarare skulle jag säga att han precis börjat inleda sin guldålder om vi talar ur ett tränings och tävlingsperspektiv. Men någonstans började jag också inse att han inte längre är ung, vilket på ett sätt kom som en käftsmäll. (han kommer trots allt alltid vara min valp i mina ögon) Vi har, vilket jag hoppas på, många fina tävlingsår och mycket kvar att ge innan vi väljer att lägga tävlingsambitionerna på hyllan och gå i pension.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta vemod. Jag vill ha min Yim ung, fräsch och så perfekt som han är idag förevigt. Jag vill att vi ska kunna tävla och träna som vi gör idag, om det så skulle vara 20 år fram i tiden!
Men jag vet att det är rent fysiskt omöjligt. Hur sjutton får man bort dessa deppiga tankar över att hunden blir äldre?
