Ska du få bli frisk?

Tänker, funderar... Röriga tankar sliter en stundtals mitt itu och någonstans har man så svårt att förstå att den hund som ligger tätt tätt intill en helt avslappnat, snarkandes på rygg, tassarna i vädret med huvudet vilandes på ens axel, är sjuk.

Hon är så glad i livet, hon älskar varenda minut och tar alla livets motgångar med en klackspark. Jag önskar jag var lika stark alla gånger. Men mattehjärtat är så oroligt.

Sia är en sådan hund som är som mest nöjd när hon får följa med, helst hade hon velat sitta på ens axel konstant och vara delaktig i minsta rörelse man gör.

Många har skrivit och frågat hur vi upptäckte Sias diskbråck. Jag har så gärna velat berätta exakt hur allt kom sig, men ärligt talat började det hela med en magkänsla. En magkänsla att något inte stämde... Jag har haft Sia på heltid sedan årsskiftet 2014/2015. Hon var som vilken annan border collie som helst. Ivrig, MYCKET hund och läraktig. Vi började träna agility i januari och hon var verkligen en stjärna. Det kändes som hon hade alla de där delarna jag sökte hos en agilityhund, och hund till vardags. Hoppteknik var och är hennes svaghet. Om man ska hitta någon. Det har det alltid varit.

Någonstans har jag väl hela tiden trott att det varit min träning det varit fel på i början, att jag helt enkelt inte hittat de där knapparna som behövts och att Sia varit något omusklad. Tiden gick och hon gick upp nästan 2 kilo i bara muskelmassa på kort tid. Hon började kunna hoppa mer ok, om än fortfarande lite "valpigt". I övrigt var hon väldigt härlig att träna och tävla med. Jag tror ingen såg något konstigt på henne egentligen, hon kunde upplevas lite valpig på tävlingsbanan, men det är ändock inget ovanligt för en ny agilityhund. För mig hade hon "hela paketet", en oslipad diamant. Även om det kändes som jag aldrig fick bukt på hennes hoppteknik trots mycket träning och muskelbygge så trodde jag att det bara var min träning det var fel på hela tiden.

Vi började tävla under våren och vi hade fenomenalt kul tillsammans! Men... Ni vet en sådan där magkänsla man kan få? Att även om hunden rör sig bra, inte har någon form av hälta, är glad, till synes rörlig och aktiv - så känner man att något inte är som det ska vara?

Någonstans under sommaren förra året började jag inse att något var fel. Jag tittar på hennes träningsfilmer. Hon verkar inte vilja böja ryggen i fart. Jag ser mer och mer objektivt på besvären och inser att hon inte verkar kunna göra snäva svängar. Det kändes även som hon ville undvika hinder ibland, och kunde trots att de var på linje dra förbi det.

Jag kände mig verkligen löjlig i början. "Herregud, det måste vara min träning som felar någonstans". Tänkte att det måste vara sådana där hjärnspöken man kan få som hönsmatte, men hon blir ändock satt på vila. Trots att hon inte haft någon direkt smärta som vi kan hitta.

Under hösten drabbas hon av klobrott vilket i sin tur resulterar i en lång viloperiod med väldigt lite fysisk aktivitet. Hon tappar muskler och nu märker man att något är än mer tokigt. Hon känns tröttare än vanligt, när vi börjar trappa upp promenaderna upplever jag henne som stel efteråt, hon börjar reagera på hundar ute på promenad, och hon drar sig undan ur flocken (lade sig hellre själv i soffan än att gosa in sig vid oss). Även om det var väldigt diffust så är det tecken nog på att det inte står rätt till.

En duktig fysioterapeut känner igenom henne och konstaterar fort att hon är lite stel i ryggen.

Hon får massage och vi börjar försöka rehaba upp hennes muskler igen.

Hon blir bättre, men inte bra, symptomen kommer tillbaka så fort vi ökar aktiviteterna.

Jag är idag innerligt tacksam att jag filmade Sias utveckling och träning såpass mycket som jag gjort under förra året. För utan det - hade jag då kunnat se de första symptomen? Vem hade kunnat tro att en ovilja att vilja böja rygg i fart vid hopp och dålig hoppteknik var tecken på ett såpass allvarligt sjukdomstillstånd?

I januari får vi äntligen tid för CT röntgen efter att ha pratat med världens bästa veterinär (en veterinär som äntligen tog oss på allvar när vi sa att vi inte bara vill ha smärtstillande/antiflammatoriskt utskrivet då det mycket tydligt inte hjälper mer än för stunden).

Och mycket riktigt hade hon ett diskbråck vid L7S1.

På tisdag börjar äntligen den intensiva resan för Sia till ett smärtfritt liv igen. Jag hoppas så innerligt att hon kommer få chansen att må bra, att finnas till, för hon älskar livet så - och vi älskar livet med Sia. Tittar tillbaka till en så rolig vår som vi hade förra året. Jag kommer sakna agilityn med vår lilla prinsessa.