End.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja det här inlägget, hur jag ska lägga upp det på ett bra sätt eller på något vis kunna förklara vad som hänt. Hur man förklarar att ens familjemedlem fått en dom. Men jag antar jag börjar från början.

Förra veckan var Sia hos veterinären för att göra en CT röntgen. Detta för att hon, i korta drag, haft diverse diffusa smärtproblematiker och jag sett rörelseförändringar som oroat mig. De första tydliga symptomen såg jag i höstas, även om de varit små och varierat från dag till dag. Snart märkte jag att olika fysiska aktiviteter påverkade hennes rörelsemönster och humör till vardags, även om hon i stundens hetta när hon rör på sig inte visar större problem.

Min magkänsla har sagt att något varit fel på henne, även om hon i ett otränat öga kan se ut som en frisk, glad och sprudlande hund. För hon älskar livet, åh jo, hon är en riktig krigare.

Jag är evigt tacksam att vi kom till en såpass seriös veterinär som tog oss och vår oro på såpass stort allvar.

Bilderna på hennes rygg skickades iväg till Tyskland och England för att vi skulle få experthjälp, och idag kom domen...

Sia har diskbråck (L7S1). Såhär kan man beskriva vad detta innebär: "Drabbar framför allt större raser i medelålder 5-7 år. I vissa studiet är 50% av de drabbade schäfrar. Det är ett förvärvat tillstånd där ryggmärgskanalen mellan ländkotorna och korskotorna blivit trängre. En degeneration av disken som sitter däremellan och man får ett diskbråck som jag beskrivit ovan. Detta ger en sämre stötdämpning och en ökad rörlighet mellan länd och korskotorna, vilket i sin tur ger förbeningen mellan länd och kors. Förbeningen kan trycka på ryggmärgskanalen och ger då smärta. Slappa ligament runt området gör att nerverna kommer i kläm."

Prognosen är inte god för Sia (operation är inte tänkbart i Sias fall), och på många sätt var detta ett av de värsta besked som vi kunde få. Även om jag någonstans haft en dålig magkänsla, så har hoppet varit det sista som velat lämna en. Att man någonstans hoppades in i det sista att det bara var en stor muskelinflammation eller dyl. Men nej, ibland kommer verkligheten ifatt en och smäller en rätt på käften.

Sia kommer aldrig kunna återgå till ett aktivt arbetsliv. Hon kommer aldrig mer springa agility. Aldrig mer valla. Helt enkelt för att hon inte håller fysiskt.

Nu har hon varit på vila i flera månader nu under tiden vi sökt svar på vad som varit fel. Hon har aktiverats med nosework/spårövningar, diverse lydnadsövningar och fått följa med på små mindre fysiskt krävande aktiviteter.

Hon mår förhållandevis bra trots allt detta, och har sitt glada roliga och underbara sätt kvar. Och även om framtiden just nu är väldigt ovis så letar jag just nu febrilt på sätt att ge Sia ett smärtfritt och roligt fortsatt liv som pensionerad hund. Hundens väl kommer alltid först, det har det alltid gjort för mig, men jag har valt att leta alla tänkbara alternativ för henne innan vi gör några beslut. Hon är verkligen en väldigt speciell individ i mina ögon, hon älskar livet och förtjänar en värdig chans.

Har ringt runt mängder med samtal och verkar ha börjat kunna ro båten mot en trygg hamn. Vi har en rehabplan för Sia som eventuellt kommer skrida till verket så fort som möjligt. Lyckas vi kommer Sia kunna leva som normalt bortsett från agilityn och övrigt extrem fysisk aktivitet.

Just nu lever vi på hoppet, den här tanken är det enda som på något sätt gör att man orkar hålla ihop mitt i allt detta.