Året var 2015

Så var det snart över det här året. Månader som varit fyllda med så mycket glädje, kärlek men också smärta och gråt. Men det är väl det som också kallas livet.

Hade från början tänkt göra en resumé månad för månad men insåg att det inte är så jag minns året som varit egentligen... Istället tänker jag ta upp två av de huvudsakliga sakerna som varit en del av mitt liv detta år. Som jag tagit åt mig av och utvecklats med.

Tävlingsåret 2015

Vi har i princip enbart tävlat agility detta år, och tävlingsmässigt inleddes året med mycket stolpe ut. Precis som året innan. Vi gjorde två felfria lopp vår första tävlingsdag iår där vi precis hamnade utanför den där 10% gränsen för uppflyttning. Och jag var ledsen, riktigt ledsen, för jag var så nöjd när jag kom i mål. Yim gick som tåget, men tiderna räckte inte till. Vi tog tävlingspaus och jag bestämde mig för att lägga om min träningsplan för att verkligen uppnå vårat årsmål - att bli uppflyttade till både hoppklass 3, och agilityklass 3. I februari fick vi reda på att vi blivit utnämnda till årets agilityhund i large på vår hemmaklubb också! I April började vi åter igen tävla aktivt och vi satte felfria lopp efter varandra. Tre helger behövdes för vår uppflyttning till hoppklass 3. Och veckan därpå debuterade i högsta klassen och smällde till med en total 3e plats vid närmare 100 hundar i startfältet - varav många på landslagsnivå. Därmed fick vi vår första SM pinne och CERT!

Vi fick en dipp i Juli månad, men gjorde comeback på vårat första mästerskap (U-SM i Göteborg) månaden därpå. Där lyckades vi nolla samtliga av våra lopp. Första tävlingsdagen lyckades jag och mitt lag vinna GULD i lagklassen, vilket för mig gjorde hela mitt tävlingsår! MEN, jag och Yim hade även varit felfria individuellt - vilket i sin tur resulterade att vi låg i ledning inför finalen dagen efter. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv när jag gick in på banan som skördat många ekipage innan mig. Jag visste att jag behövde göra ett felfritt lopp för att vinna. Offensiv handling var det enda möjliga alternativet för oss, och jag visste flera möjliga faktorer till fel när jag stod för startlinjer. Men valde att gå in och köra offensivt. Felfritt och vinst med 12 sekunder till silverplats! TVÅ GULD plockade vi med oss hem efter vårat första mästerskap. Vilket kändes helt otroligt, och är verkligen något jag lever på än idag. Utöver det har vi varit runt och tävlat. Han är SM klar i hoppklass inför 2016, men saknar ett par pinnar i agilityklassen. Återstår att se om vi hinner ta dessa innan kvalperioden är slut. Annars får vi helt enkelt se framåt mot år 2017.

I övrigt lyckades jag bemästra min rädsla för lydnadstävlingar, och kom iväg och gjorde debut på hemmaplan med min Yim.

U-SM Guld, finalloppet.

Våran klass 3 debut.

Förändring på hemmaplan

Förändring är till stor del något som alltid tillhör ett år. Men just detta året har varit väldigt turbulent. I våras flyttade jag och min nuvarande sambo ihop och vår flock blev på riktigt "ett". Detta har varit något som jag känt varit helt fantastiskt, att bli självständig och dessutom få bo tillsammans med den mest fantastiska person jag vet.

Men sedan har det hänt lite tråkiga saker. Min f.d. styvpappa avled mycket hastigt i en olycka strax efter min födelsedag. Även om han aldrig var min biologiska pappa så betydda han något otroligt för mig. Utan honom hade jag inte stått där jag är idag, och han var verkligen en viktig stöttespelare för mig under ett par år i mitt liv. I December fick jag även säga ett sista adjö till min första hund, min guldhund, Viggo. Gråter fortfarande var och varannan dag över all denna saknad. Så mycket sorg, men man lär sig konstigt nog leva med dessa tomrum inom sig. Att man lär sig att det är ok att gråta, att känna saknad, att bryta ihop när man ser ett filmklipp eller råkar blädda förbi en bild i ett album. Men jag antar också att denna smärta är ett kvitto på att det var äkta. Hur konstigt det än känns att de inte finns vid en längre.