Igår sa jag adjö till min bästa vän

Det var som vilken annan dag som helst. Solen sken och bjöd på klarblå himmel, sista månaden för år 2015 var här. Hade precis duschat av hundarna efter ett par timmars träning ute i leran och stod och lagade mat. Hade dukat upp i vardagsrummet och skulle precis till att sätta oss när telefonen ringer.

Det var mamma, och jag hör hur upprörd hon är bara igenom de första orden. "Det är Viggo..." började samtalet, efter det blev jag helt kall. Det var som om någon sänkte temperaturen i huset, att klockorna stannade och jag kände en inombordes panik. Hela min kropp skrek bara "NEJ" och illamåendet och en smärre yrsel kom som på ett brev på posten. Viggo hade bara varit ute på koppelpromenad och skulle lyfta på benet, då hade något brustit. Det hade bara knäppt till, och sedan hade allt gått mycket fort. Höften hoppade ännu en gång ur sin position, likt den gjort två gånger innan. Men den här gången var det annorlunda. Höften hoppade inte tillbaka naturligt, och denna gång var det inget trauma bakom det.

Jag försökte verkligen vara stark just i detta ögonblick, men det gick inte. Strax efter att vi lade på bröt jag ihop, för någonstans innerst inne förstod jag att detta var den dag jag hade farhågat så länge. Som jag drömt mardrömmar över.

Maten som jag ändock försökte få i mig innan jag åkte till veterinären smakade ingenting, så det slutade med att jag kanske lyckades få i mig en eller två tuggor innan illamåendet kickade in igen. Jag ville bort, bort från allt, fly min egen kropp och hela denna verklighet. För det gjorde så ont.

Väl hos veterinären var mamma och Thomas redan där. Viggo hade fått höga doser smärtstillande, men jag såg paniken i hans ögon. Smärtan. Han flåsade snabbt, hjärtat slog än snabbare. Att se sin livsglada, ännu unga hund i det här skicket är något som ingen ska behöva uppleva.

Jag klappade om honom och han svarade med försiktiga pip. Veterinären kommer in strax efter att vi anlänt och ska försöka att känna igenom honom på bordet. Det gör ont, Viggo piper lite högre när veterinärer försöker dra i benet försiktigt. Vi kan konstatera det vi redan visste inombords. Han ger oss lite förslag... Förslag som jag hört förr. Det känns inte aktuellt. För mig har det alltid varit viktigt att mina hundar ska få leva fullt ut, att få värdiga liv där mycket händer.

Jag tittar på min hund, de skräckslagna ögonen, hör hur han piper i varje snabbt andetag. Och allt jag känner är att jag vill få ett slut på det onda. Jag vill inte att han ska ha ont mer.

Veterinären går iväg för att vi ska få lite betänketid. Men vi alla i rummet visste vad som var bäst för Viggo, utan att ens byta ord. Viggo har nu lagt sig på sidan och har huvudet i min hand. Mamma kramar om den lilla kroppen. Tårarna rinner samtidigt som jag pratar lugnt med Viggo att han inte ska behöva ha ont mer, viskar i hans öra så som jag brukade göra till honom vilken otroligt duktig hund han är, hur mycket jag älskar honom och hur otroligt stark han varit. Han lyfter det lilla huvudet och slickade upp tårarna som nu är över mina kinder, så som han gjort så många gånger innan.

Vi byter lite ord mellan oss i rummet, vi är överens. Vid första sprutan känner jag hur smärtan börjar försvinna ur hans kropp, han slappnar av. Andningen blir lugn. Paniken försvinner. Han andas tungt. Jag fortsätter viska och prata med honom, för mina händer igenom hans röda päls och borrar in huvudet i manen, håller om hans mjuka baktassar. Det var skönt att se han såhär igen, så lugn och stressfri. Han sov. Pratar minnen i rummet och gråter mellan lite förtvivlade leenden.

Vilken fantastisk hund han varit, så mycket glädje han skänkt. Både som vårdhund, agilityhund och familjemedlem. Han var min första egna hund som jag fick hem 14 år gammal. Det är nästan 8 år sedan nu. Jag har aldrig träffat en sheltie med sådan energi som honom. Tuff, livsglad oavsett situation, social, lekfull... Han var sheltien som hade allt för mig. Och för de som träffat mig, och känner mig, vet hur mycket jag avgudar den här hunden. Vi hade ett väldigt speciellt band och jag kunde verkligen göra allt för honom. Så som en person skrev till mig tidigare idag - "I am so sorry. It hurts for a very long time, especially if he was your "heart dog". Denna kommentar var för mig klockren, för det var verkligen vad han var för mig. Han var min skugga i alla lägen. Var det någon jag litade på, så var det Viggo.

Vid den sista sprutan somnade han in. Det gick väldigt lugnt till. Jag satt länge med den lilla kroppen vid mig. Fortsatte klappa, prata och gråta i hans päls. Pussade hans nos, han var fortfarande varm långt efter att hjärtat slutat slå. Och han var lika vacker och perfekt som den dagen jag hämtade honom.

Tanken att han inte längre finns skär i hela kroppen. Det gör så ont. Han var min äldsta och bästa vän. Natten var värst, jag hade svårt att somna och jag vaknade flera gånger om med gråten i halsen. Men jag vet att han inte har ont längre. Och finns det något av en himmel, en eftervärld, så vet jag att han säkert redan springer runt och jagar fjärilar på stranden eller springer över gungbrädan på agilityplanen fram och tillbaka skällandes av lycka. Så som han gjorde med mig.

Tack Viggo för att jag fick dela mina år med dig. Världens bästa hund. För evigt saknad och älskad. Belger du Nord Little Crow 2008-2015